Den här har somnat lite tycker jag. Fast det är klart, folk har väl semester.
På tal om semester, jag sitter förnärvarande i en sits där jag är beroende av sjukvården och sociala myndigheter, och jag undrar om ni har egna erfarenheter eller åsikter om hur det fungerar; Min psykolog har tagit 6 veckors semester utan att fixa ersättare, och hade när han gick på semester inte gjort det han lovat att han skulle. Min handläggare på Försäkringskassan tog fyra veckor semester, förvisso med ersättare, men jag var själv tvungen att maila och påminna om att han skulle ge ersättaren mitt ärende. Försäkringskassan har i sin tur lovat att ordna en tid med Arbetsförmedlingen, men hela Arbetsförmedlingen har tydligen också semester, för någon tid har inte dykt upp. Båda mina närmaste chefer har tagit semester, mer eller mindre utan ersättare (dock har dom gruppchefer på andra avdelningar som gör deras jobb, men ändå).
Jag som arbetare som har kort tid i yrket står sist i prioritetslistan för att välja både arbetstidsgrupp och semesterperiod och rekommenderas att inte ha mer än tre veckor i sträck, även om vi får fyra veckor om vi vill, och för att ytterligare muta bort oss från ordinarie semesterperiod får vi en hel månadslön om vi tar semestern utanför denna. Det är också en grundförutsättning för att vår verksamhet ska fungera att vi har ersättare, men ärligt talat tycker jag att det är en grundförutsättning för psykiatrin att dom har ersättare också. Jag känner nog att jag helt och hållet kan likställa en psykolog med en lokförare när det kommer till semester. Är det okej för en psykolog att ta sex veckors semester mitt i sommaren och lämna sina patienter vind för våg, trots att en av dessa (jag) har kraftiga problem med depression, ångest och även mildare självmordstankar (som jag givetvis har berättat om), då tycker jag med all rimlighet att det är helt okej för mig som lokförare att parkera mitt tåg mitt ute i skogen och ropa ut i högtalarna "Nu tar jag sex veckors semester, roa er bäst ni kan. Trevlig sommar!", och därefter låsa tåget och ta en taxi hem. Det är en precis lika besvärlig situation för psykologens patienter, som för mina "patienter" (det är faktiskt ett internskämt, vi förare kallar ibland resenärerna för hugade patienter

) att bli lämnade i sticket under lång tid utan hjälp.
Nån som tycker som jag?